I måndags kväll var jag ute och sprang. Jag sprang på Santa Barbaras gator och hade tusentals känslor inom mig. Tanken över att ha fått chansen till denna resa fick mig att skutta fram. Jag tänkte på hur jäkla glad jag är att jag har allt jag har. På en tusendels sekund hade jag glömt allt jag tänkt. Min älskade vän ringde och berättade att vår gemensamma vän inte längre finns med oss. Han är borta. Borta för vadå?

Jag ska leva precis så som han ville att andra skulle leva. Jag ska ta vara på allt jag har och inte vara missnöjd för det jag inte har och inte kan få. Jag ska göra denna resa till nått som jag alltid kommer att minnas, även fast det känns orättvist att vara glad nu. Jag vet att du hade velat det! Och jag vet att du vill att alla dina närmsta också ska leva likadant!

Måste sånnt här hända för att vi människor ska förstå? Måste vi göra samma misstag om och om igen? Vi är inte odödliga och kommer aldrig att kunna bli det.