Idag vinkade vi av Santa Barbara vilket innebor ett antal hejdå. Känslodöd som jag är kändes det inget märkvärdigt, men såklart är det otroligt tråkigt att en sån underbart härlig tid börjar ta slut. Men vi säger inte hejdå, vi säger vi ses! Är det någon som blir förvånad om jag säger att tågresan började med ett k a o u s? Trots att jag och Caroline stod brevid varandra när tåget rullade in på perongen lyckades vi hamna i två olika delar av tåget. Jag längst fram och Caroline längst bak. Jag förstod inte vart hon tog vägen men att hon var ombord förstod jag då jag hörde "Lisaeen where are you? Come to the last section on the train" En man ropade efter mig i högtalarna?! vad sjutton tänkte jag, så allvarligt kunde det väl inte vara? Jag satt kvar eftersom jag inte vågade lämna alla våra saker. Men som tur var dök Carro upp några minuter senare och förklarade att det blivit ett stort missförstånd mellan henne och konduktören som inte förstod att Caroline behövde gå och hämta sitt handbagage i min vagn.. så efter det tog vi med oss alla sju väskor vi har som handbagage och slog oss fram mellan de stackars passagerarna som fick ta en å annan smäll! Förlåt för det! Tåget var överfullt så vi rev tillslut ner en "reservation" lapp, vilket gav oss en fantastisk sittnig i 6 timmar innan vi anlände San Diego. Kruxet med att få av väskorna från tåget ska vi inte tala om. Nackspärr räcker... Ajaj!







Nu sitter vi på vårat hotel mitt i San Diego. Eller tanken var att det skulle vara downtown... men det ser mer ut som att vi bor kring ett industri område?! Vi ska utforska detta bättre imorgon, alla säger ju att SD ska vara fint, så håll tummarna!!

Ojoj, jag slutar aldrig förvånas! Men hur tokigt det än verkar vara så klarar vi oss alltid, på ett eller annat sätt!